Personer som rapporterar om korruption på Åland kommer att få ett särskilt skydd i ny lagstiftning, enligt ett lagförslag från landskapsregeringen. Ursprunget är ett direktiv från EU-parlamentet från ifjol för att skydda de personer som rapporterar överträdelser av unionsrätten på sin arbetsplats.
Den tilltagande korruptionen har under 2000-talet blivit ett av de allvarligare samhällsproblemen på Åland. En tradition som nu kan komma att hotas av de nya direktiven från EU. I praktiken kommer skyddet i åländsk lag att omfatta personer som rapporterar om korruption inom offentliga upphandlingar, miljöskydd, djurskydd, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.
Direktiv gäller företag med fler än 50 anställda
Vice lantråd Harry Jansson skriver att det oftast är arbetstagare inom offentlig eller privat sektor som är de första som märker överträdelser som skadar allmänintresset och att dessa potentiella visselblåsare ofta avskräcks från att rapportera om oegentligheter av rädsla för repressalier.
Enligt den nya lagen ska privata företag och offentliga enheter med fler än 50 arbetstagare tvingas upprätta interna rapporteringskanaler för korruption. Undantag ges till kommunförvaltningen i kommuner med färre än 10 000 invånare, vilket på Åland innebär alla förutom Mariehamn.
Enligt direktivet ska de enskilda medlemsstaterna utse myndigheter för att ta emot och hantera rapporteringen från visselblåsare. Myndigheterna ska inrätta oberoende och självständiga kanaler för både muntlig och skriftlig rapportering.
Avskräckande sanktioner
Medlemsstaterna ska också införa avskräckande sanktioner mot människor eller samfund som hindrar eller försöker förhindra rapportering av korruption, som vidtar repressalier mot visselblåsare, som missbrukar rättssystemet mot visselblåsare eller som avslöjar identiteten på visselblåsare.
Dessutom ska det inte finnas någon möjlighet för samfund att kringgå direktivet genom avtal, policy, anställningsformer eller anställningsvillkor.
Privat sektor ska omfattas av rikets lagstiftning
Vice lantråd Jansson föreslår att Enheten för rättsliga och internationella frågor på landskapsregeringen görs till myndigheten som ansvar för rapporteringen till EU om anmäld korruption inom det offentliga. Lagstiftningen kring visselblåsar-aktivitet inom privata samfund skjuter Jansson däremot över på Finland, eftersom han menar att detta tillhör rikets lagstiftning.
Kostnaden för medelstora företag inom privat sektor för att upprätta en kanal för visselblåsare uppskattas bli strax över €1000 per år. Ålands Nyheter har pratat med vice lantråd Jansson, som välkomnar direktivet.
Vilka kanaler finns det i dagsläget för åländska visselblåsare?
– Den medborgerliga rättigheten man har att berätta saker och ting, till exempel till media. Vi har inget uttalat skydd i sig.
Så det finns i dagsläget ingen speciallagstiftning?
– Nej. Det här har kommit från övriga Europa på grund av de fall som varit där. I USA har man också försökt skydda de som har berättat – om ganska hemska saker.
Varför anpassar ni inte lagen så att också kommunerna inkluderas?
– Det här är ett första steg. Vi får se när vi börjar titta närmare på det om vi ska utvidga det till den kommunala sidan också. Det här är nytt för oss, hur man ska skapa systemet. Vi kommer att titta närmare på hur man gjort i Finland och Sverige, utgående från det här.
– Att det inte finns nu betyder inte att vi inte kan inbegripa andra sektorer i ett senare skede, redan nu när lagen är på gång. Vi har en viss tid på oss.
Vilka sorts sanktioner är aktuella för överträdelser?
– Det är sådana detaljer vi ska titta närmare på – hur pass högt man ska gå. Det är en avvägning som måste till politiskt så fort vi har fått närmare detaljer om hur man har det i liknande system. Sedan måste vi beakta den åländska småskaligheten också. Bedömningen görs antagligen under senare delen av året.
Kan det vara frågan om böter eller till och med fängelse?
– Det som ligger närmast till hands är böter – på en nivå så att det är kännbart. Det är svårt att vi i åländska förhållanden skulle prata om fängelse.
– Om vi säger som så är det ju inte bra för en tjänsteman att ha den typen av händelse noterad i sin CV. Man bär det med sig och jag tror det är en sak som alla kommer att lägga stor vikt vid i sin dagliga verksamhet.
När räknar ni med att lagstiftningen kan gå igenom?
– Det beror lite på corona-viruset. Allting har försenats nu med 4-5 månader. Vi hoppas att ha den på plats under nästa år, i varje fall.
Vet du hur långt man har kommit i Finland med liknande lagstiftning?
– Nej, jag vet faktist inte hur långt de har hunnit med det. Vi ska ha en överläggning i höst med ansvarig tjänsteman om vad som händer i omvärlden. Som alltid försöker vi stjäla goda idéer och uppslag från omvärlden, av rent praktiska omständigheter. Om de redan har uppfunnit hjulet försöker vi inspireras av olika lösningar som de har kommit fram till.
Så ni avvaktar lite och väntar på Finland också?
– Absolut, det gör vi. Särskilt i det här fallet. Rakt av kan jag inte säga ifall det finns saker här som gäller självstyrelsens behörighet som kan ställa till problem.
Det finns ett antal samfund på Åland som finansieras av LR och har ett så intimt samarbete med LR att de mer eller mindre kan betraktas som offentlig sektor. Kommer de också att omfattas av finsk lagstiftning istället för åländsk?
– Jo, här har vi gränsdragningen mellan när det gäller åländsk behörighet och finsk behörighet. Och det är den klassiska frågan igen som dyker upp här. Det normala – om du tar diskrimineringsombudsmannen osv som exempel – så är det offentliga åländsk behörighet och så fort du kommer över på den privata sidan så är det finsk behörighet. Och det är bland annat där som det finns en gråzon och vi måste fundera.
– Antagligen blir det det finska systemet som träder till i och med att det tillhör det privaträttsliga området. Det kommer förstås inte att lämnas oreglerat, men vi får se vad man kommer fram till i Helsingfors till den delen.
Finns det någon risk för ointresse från finska myndigheter eller att de inte förstår sig på åländska förhållanden och att det därför inte blir tillräckligt bra gjort vad gäller företag och samfund?
– Nej, nej. Det här är ett allmänintresse. Finland försöker alltid fylla EU-direktiv till alla delar, så jag tror inte att de kommer att försumma den här sidan heller. Det behöver vi inte vara oroliga för.
– Det är nog mer just den här gränsproblematiken – att vi får det rätt. Där går vi fortfarande på minor.
Kan LR upprätta kanaler för visselblåsare utanför denna lagstiftning, till exempel genom att villkora finansiering?
– Nej, vi kan inte börja ställa sådana krav. Det känns främmande och det viktiga är snarare att de som utför offentlig verksamhet men inte tillhör den egentliga offentliga sektorn är inkluderade. Men det går inte att ställa sådana villkor. Här får vi mer förlita oss på att folk kommer fram – och det sker ju hela tiden. Speciellt ålänningarna är alerta och upplever man att det är någonting som inte är på sin plats med vad som händer ute i samhället så brukar vi få reda på det. Oavsett vad det är för myndighet eller bolag som är i farten. Där är småskaligheten till vår fördel.
– Sedan har vi landskapsrevisionen också, som har visat sig vara ett bra instrument till och med när det gäller att granska våra egna närstående myndigheter.
Bidragen från PAF är villkorade mot att föreningarna ska ha en alkohol- och drogpolicy, går det inte att ha som villkor att det ska finnas en visselblåsar-policy?
– Att utsträcka ett system vid sidan om det lagstiftningen direkt träffar är svårt om man vill ha den här effekten att de ska vara skyddade och vi ska ha möjlighet att sedan påföra någon form av straff. Men det är inget som hindrar – även om man inte har det direkt i lag – att man informerar om att vi utgår ifrån att man respekterar även den här delen av det offentliga systemet. Det kan vara en del av dialogen med de som är bidragsmottagare.
Jansson säger att lagstiftningen är en nyhet för landskapsregeringen och att det viktiga är att den kommer på plats:
– Det är bra för öppenheten och transparensen. Det här behövs absolut i de större sammanhangen.