För någon vecka sedan beslöt Ålands kansliminister Nina Fellman (S) att anta en handlingsplan för likabehandling av så kallade ”hbtqia”-personer, som en arbetsgrupp jobbat med under ett års tid, och som passligt nog råkade bli färdig i mitten av augusti. Arbetsgruppen har letts av Regnbågsfyrens ordförande Martha Hannus, som undertecknat med den hemmasnickrade yrkestiteln ”hållbarhetsstrateg”, socialdemokraten Helena Flöjt-Josefsson, som kallar sig ”specialsakkunnig”, Mikael Rosbäck, som är rektor på Strandnäs skola, samt patientombudsmannen Benjamin Sidorov.
Handlingsplanen är ordentligt politiskt färgad och inleds med en serie slagord och slogans för sittande vänsterregering och deras ideologiska organisation Bärkraft. Sedan går författarna igenom lite av lagstiftningen kring diskriminering i Åland, Finland och internationellt och lite av den historiska lagstiftningen på området, men redan där spårar det ur med ideologiskt nonsens om att två kvinnor kan få barn tillsammans.
Och värre blir det. Rapportförfattarna kritiserar Finlands lag, eftersom lagen inte tillåter kirurgiska ingrepp för att ”byta” kön på personer som inte är myndiga. Läs den meningen igen. Författarna kräver att barn och unga ska utsättas för kirurgiska ingrepp för att ”korrigera deras kön”, och landskapsregeringen ger genom minister Fellman sitt godkännande. Detta är inget nytt och Ålands Nyheter har tidigare rapporterat om hur specialintressen inom Pride-rörelsen och speciellt Hannus varit hårt drivande på detta. Vad som är nytt är att hos regeringen Sjögren har de fått gehör för sina önskemål.
Idén om att en människa kan födas med fel kön eller byta kön är helt ovetenskaplig och strider mot allt sorts förnuft. Det går inte att byta kön, men det går att vanställa sin kropp genom stympning, plastikkirurgi och injektioner av främmande hormoner. Människor som lider av psykisk ohälsa och inte har lärt sig att trivas i sitt eget skinn kan lätt få vanföreställningar kring verkligheten de lever i och kring sig själva. Dessa personer behöver få hjälp till en sundare tillvaro, samt själslig behandling eller mediciner. Men när en familj inte klarar av – eller ids – att ta vara på sina medlemmar hamnar de lätt i händerna på andra aktörer.
Den gruppen människor som vi kallar ”vänstern” idag, men egentligen är en del av en tidlös strävan, har lagt märke till att skolväsendet befolkats med en stor mängd individer som har en likgiltig eller fientlig inställning till barnens välfärd och uppfostran. De barn och unga som inte har tillräckligt stöd hemifrån blir där lätta offer för ideologer. Och det ska inte stickas under stol med att många föräldrar brister ordentligt eller helt i att ta vara på sina barn, vilket lämnar deras öde i händerna på en mängd offentligt anställda personer, som inte alltid har barnets bästa i intresse.
Låt oss gå till vad det hela handlar om, vad som är resultatet i den fysiska verkligheten av vad dessa individer med landskapsregeringens välsignelse vill:
De vill att barn och unga människor ska läggas på operationsbänken och sövas ned med narkos före så kallade ”läkare” börjar skära sönder deras intima organ. För flickor ska brösten skäras bort och sedan ska vävnad skäras från armar, ben eller rygg och sys ihop till ett rör, dit personen sedan kan sätta in en protes för att imitera en erektion. För pojkar ska testiklarna skäras bort och penis skäras sönder fullständigt för att skapa en imitation av en vagina. För resten av livet måste personen använda olika attrapper för att såret inte ska läka.
Det är besvärligt för de flesta att läsa det föregående stycket och texten kan uppfattas som makaber, men så sker ingreppen. Detta är verkligheten bakom alla vackra fraser och regnbågsflaggor som används för att sälja in idén: övergrepp mot unga som får det att vända sig i magen på alla friska individer. Experimenten är något av det mest grymma som en människa kan utsätta en annan för och kirurgerna som utför dessa vivisektioner kan inte kallas läkare. Att vilja se en annan människa bli stympad och skadad för livet på det här viset är ett uttryck för en primitiv ondska, samma som vi människor har kämpat emot i skiftande former sedan urminnes tider. Oavsett om Nina Fellman kallar det ”trivsel, trygghet och möjligheter”. Hon borde som ansvarig minister ha slängt arbetsgruppens plan i sopkorgen direkt när hon kommit till stycket som handlar om att man ska könsstympa människor, det vill säga redan vid första sidan.
Under sin korta stint som ordförande för Pride-föreningen Regnbågsfyren drev Martha Hannus hårt på att få in transsexualism i de åländska grundskolorna, bland annat genom att skicka brev till landskapsregeringen där hon krävde att det ska lagstiftas om detta. Mer specifikt att skolans personal måste försöka påverka små barn till att ifrågasätta vilket kön de har. Redan när hon tillträdde som ordförande för föreningen berättade Hannus att hon ville prioritera att få in ungdomar i sin verksamhet. Hennes hängivelse belönades snabbt med tjänstgöring för regeringen Sjögren.
Handlingsplanen fokuserar inte på de här ingreppen, som nämns mest i förbifarten. Istället fokuserar författarna mest på att uppmana landskapsregeringen att ge mer pengar till organisationer och individer som arbetar med dessa frågor.
Bland annat kräver författarna att åländska arbetsplatser ”aktivt ska arbeta med jämställdhets- och hbtqia-frågor i policydokument och planer”. Så tänk på det när ni bygger chipsfabrik eller tjänar storkovan på sjögräs.
De kräver också att offentlig sektor ska prioritera företag som ”jobbar aktivt med social hållbarhet” i sina upphandlingar. Så tänk på det när ni köper färjor och bygger broar.
Givetvis kräver författarna att fördelningen av PAF-pengar till föreningar ”i synnerhet” ska bestämmas efter hur mycket föreningarna arbetar med ”social hållbarhet och diskrimineringsfrågor”. Så tänk på det när ni söker bidrag för fågelskådning eller kaninhoppning.
Läsaren vet antagligen vad som kommer härnäst och det är förstås ”hbtqia”-certifiering på Åland, som författarna föreslår för landskapsregeringen. Sedan kommer den åländska vänsterns klassiska inkomstkällor: ”konferenser, seminarier och utbildningar”. Författarna tycks veta hur en slipsten ska dras, och de är noga med att peppra in slogans för Sjögrens regering mellan penningkraven för att se till att ministrarna har tillräckligt varmt i byxorna när de läser dokumentet.
Så exalterade blev tydligen författarna att de klistrade in samma stycke om PAF-pengar på tre ställen i sitt dokument. Och sedan en extra gång rakt under med en lite annan formulering. Det är antagligen viktigt att få huvudbudskapet fram ifall någon minister bara snabbt skummar igenom dokumentet istället för att noggrant läsa om ”könsneutrala toaletter”, ”ekonomiskt våld” eller definitionen av ”hen”.
Bortom sådant nonsens är den springande punkten fortfarande att författarna, ledda av Hannus, förespråkar att individer inom Pride-rörelsen ska fortsätta bjudas in till skolorna för att påverka barn och att skolpersonalen ska drillas i att försöka få barn in i könsdysfori. För att sedan ge ”lösningen” i form av könsstympning och hormonbehandlingar. Även till minderåriga.
De hänvisar till att personer som lider av diagnosen upplever en stor psykisk ohälsa och att över hälften av unga personer med könsdysfori allvarligt övervägt självmord under de senaste 12 månaderna. Nästan hälften av dem uppger att de redan försökt ta sitt eget liv minst en gång. Dessa människor behöver utan tvekan få hjälp.
Författarna slår arrogant fast att personernas akuta psykiska ohälsa ska bero på att de upplever ”minoritetsstress” och utsätts för diskriminering, fördomar och stigmatisering. Det gamla vanliga, alltså. Kanske vi istället behöver inse att underliggande psykiska besvär hos en individ kan göra sig uttryck både i identitetskriser, självmordsbeteende och könsdysfori. Dessa människor hjälps inte av att ideologer spär på vanföreställningarna, de behöver få riktig hjälp, inte få sina kroppar sönderskurna och fullpumpade med främmande hormoner.
De medicinska övergreppen som Hannus, Flöjt-Josefsson, Rosbäck och Sidorov förespråkar och får stöd för av Fellman samt landskapsregeringen kommer att gå till historien i samma kategori som tvångssteriliseringarna av ”olämpliga” människor i Sverige och lobotomin av tusentals psykiatriska patienter i Finland under 1900-talet. Framtida generationer kommer att se med avsmak och äckel på hur ålänningar kunde förespråka att barn och unga skulle utsättas för invasiv och permanent destruktiv kirurgi på sina fortplantningsorgan för att försöka korrigera psykiska åkommor.
Att säga att en människa föds med fel kön och måste genomgå kirurgi på könsorganen för att det inte finns någon annan lösning är lika enfaldigt som att säga att en människa som lider av ångest och oro måste få en kil inhamrad i hjärnan. Tusentals Finländare blev behandlade precis så av omdömeslösa läkare och blev förstörda för livet ifall de inte avled av ”behandlingen”. Den skarpsinniga läsaren märker att det är likartade själsliga besvär som tidigare skulle botas genom att skära sönder hjärnan som nu ska botas genom att istället skära sönder könsorganen. Lobotomi upphörde som behandling efter endast en kort tid, då folk tog sitt förnuft till fånga istället började behandla psykiatriska patienter med mediciner.
Lika snabbt som hysterin för att könsstympa människor med psykiska besvär har trummats upp kommer den snart att dö ut. Riktig vård utan övergrepp och med riktiga läkemedel kommer att lösa framtida patienters problem och könsbytesoperationer kommer att förpassas till historiens skamarkiv. Kvar blir en mängd bortglömda offer, som fått sina kroppar och liv förstörda.
Carl Kiviö