Den pågående befolkningskatastrofen i Finland på grund av att finska kvinnor inte längre skaffar barn har blivit en av de mest omdiskuterade frågorna i landets media på sistone. Människor som kallar sig experter föreslår i intervjuer den ena missriktade åtgärden efter den andra för att försöka vända trenden. Andra ser istället positivt på utvecklingen, trots att deras eget uppehälle oftast betalas av samma människor som de vill se försvinna.
På Åland är läget nästan lika illa som i Finland och har varit det länge. Nativiteten – det vill säga det antal barn en kvinna i genomsnitt föder – ligger nu i Finland på under 1,5 och på Åland på 1,65. För att en folkgrupp ska kunna fortsätta existera behövs ett genomsnittligt barnafödande på strax över 2 barn per kvinna.
Idag finns det cirka 18 800 ålänningar bosatta på Åland. Övriga ca 10 000 bosatta på Åland har flyttat hit från Finland, Sverige och andra länder. Räknar vi alla 29 000 som bor i landskapet idag som ålänningar säger prognoserna att vi kommer att ha minskat med nästan 1000 individer år 2040. Dessa siffror är enkla för vem som helst att ta del av från Ålands statistik- och utredningsbyrå, till exempel på deras hemsida.
Jag tänker inte kritisera traditionella medier på Åland för vad de väljer att inte skriva om. De har sin agenda och världsbild, som de följer oavsett hur verkligheten ser ut. Problemet är när media tar till lögner för att driva opinion, speciellt när det gäller den absolut allvarligaste samhällsfrågan under detta århundrade. Såsom Ålandstidningens 71-åriga skribent Benita Mattsson-Eklund gör i sin senaste ledare, där hon visserligen tar upp befolkningskrisen i Finland, men avslutar med att ljuga om att några sådana problem inte alls finns på Åland.
”Man kan se att Åland är ett undantag i statistiken. Landskapets befolkningstal fortsätter att öka med ett par hundra personer per år och senast 2020 kommer befolkningsmängden att passera 30.000-strecket”, skriver Mattsson-Eklund.
Det är förvisso sant att folkmängden ökar på Åland, men det beror på inflyttning och inte på födslar. Invandring har inget att göra med nativiteten och har aldrig haft det, men ändå använder ett följe av politiker och debattörer befolkningskrisen som ett argument för att kräva en ökad invandring. I Ålandstidningen har ledarskribenten Kerstin Österman redan gjort det på ett osedvanligt cyniskt sätt. Som om ett barn, en familj eller ett folk bara kan bytas mot ett annat.
Mattsson-Eklund fortsätter: ”Då handlar det om både inflyttning och antalet nyfödda. Det är bra att landskapet inte omfattas av den negativa trenden eftersom vår litenhet också gör oss sårbara.”
Hon har rätt i att Åland är otroligt sårbart på grund av landskapets litenhet. Resten av hennes citat är lögn. Antalet nyfödda är bara marginellt högre än antalet döda och ÅSUB skriver själva att det är inflyttningen som står för nästan hela ökningen i folkmängd – i år med 235 inflyttade. Faktum är att födelsenettot under hela 2000-talet pendlat mellan plus och minus, från att tidigare ha varit på plus varje år i 70 års tid. Åland omfattas helt och hållet av samma negativa trend som resten av Finland, oavsett vad Ålandstidningen och Mattson-Eklund hävdar.
I den finska, finlandssvenska och Åländska debatten kring befolkningskrisen föreslår politiker, journalister och akademiker – tyvärr oftast äldre och stadigt fastrotade i 1900-talets ideologier – att mer av samma sorts politik som orsakat krisen ska användas för att lösa den.
Förslagen handlar om att staten ska stärka sitt strypgrepp på de unga i landet genom att höja skatterna och pensionsavgifterna – som redan idag hör till planetens högsta. Att mer skattemedel som tas från unga ska användas för att uppmuntra kvinnor att vara ensamstående istället för att bilda familjer som har två föräldrar. Och framförallt att invandringen ska ökas för att ersätta unga finländare, med hänvisning till att det tar för länge för ett finskt barn att hinna leva i 20 år och börja betala skatt när landets makthavare kräver mer pengar på momangen. Befolkningen ses endast som en resurs för staten och bankerna att exploatera och ifall man tror sig tjäna pengar på att byta ut den så gör man det. Man spänner kärran framför hästen.
För att kunna vända utvecklingen och rädda Finland och Åland behöver vi först erkänna att problemet finns och hur det ser ut. Orsaken till de låga födslotalen är att kvinnor inte längre skaffar barn när de är unga. När de väl skaffar barn orkar de inte med två, utan nöjer sig med ett.
Varför skaffar de inte barn i sina bästa år istället för att vänta? Unga flickor och pojkar har i flera decennier utsatts för en hänsynslös propagandakampanj i skolorna och av media till att satsa på utbildning och karriär i sina unga år istället för att bilda familj. De akademiska utbildningarna har sedan en tid tillbaka allt mer blivit institutioner för att ingjuta makthavarnas ideologier i studenterna snarare än för att förmedla kunskap. Därför är det naturligt att makthavarna vill att så många unga som möjligt spenderar så lång tid som möjligt där.
Att kvinnor ska göra karriär istället för att bilda familjer är också ett givet mål för makthavarna. Då spenderar de sin livskraft till att betala hyror, räntor och skatter under illusionen att det är äkta frihet – samtidigt som många av dem skuldsätter sig upp över öronen. Precis samma sak gäller män, men de har åtminstone andra biologiska förutsättningar som gör att de kan vänta längre med familj.
För att lösa befolkningskrisen behöver landets ekonomi omdanas helt och hållet. Skatterna på arbete och företagande måste kraftigt sänkas eller avskaffas helt, så att de unga människorna som är produktiva i landet får behålla mer av sitt arbetes frukt. Om vi avskaffar momsen innebär det en ordentlig skattesänkning för hela befolkningen, även för de med lägst inkomst.
Det räcker ändå inte med skattesänkningar. Det behövs också kraftiga åtgärder mot bankerna, som exploaterar landets befolkning genom att låna ut pengar de skapat ur tomma luften för att skuldsätta medborgarna. Politikerna i landet har hjälpt bankerna genom strikta regleringar för bostadsmarknaden, för att valla medborgarna in i famnen på bankerna som lånar ut pengarna och därmed blir de facto ägare av landets fastigheter. En person som är bunden att betala av på sin skuld varje månad för att ha tak över huvudet på sin familj kommer inte att göra sig obekväm med makthavare och riskera sin inkomst.
Sedan 1980 har delen av finska hushålls inkomster som går för att betala bostaden stigit från 18,6% till 28,5% och blivit nästan tre gånger större än den näst största utgiftsposten som är mat för dagen. Utan bankpengarna skapade ur tomma luften skulle värdet på bostäderna i landet vara betydligt mer verklighetsnära, men då skulle också medborgarna ägna sin tid mer åt familjen istället för att jaga pengar för att betala räntor, lån och skatter. En fasa för landets makthavare.
”Låna pengar när ni skaffar barn” skriver Nordea i sin perversa reklam. Få kvinnor vill skaffa barn om de inte kan erbjuda dem en lika hög levnadsstandard som de själva växte upp med. Vilket gör att de väntar för länge eller nöjer sig med bara ett barn eller inget barn alls.
Företag måste börja ge bättre betalt till unga arbetstagare och ge dem bättre möjligheter att avancera inom sitt fält. För detta krävs det att folk jobbar kortare och inte längre, så att positioner blir lediga för folk att avancera till i lagom takt. Näringslivet är idag bättre lämpat än det akademiska systemet för att ta fram en specialiserad arbetskraft, men istället syns en trend där företag inte låter unga anställda avancera inom bolaget. Unga ratar därför i större utsträckning okvalificerade arbeten och söker sig till en akademisk tillvaro eller en tillvaro utanför arbetsmarknaden. Istället väljer företagen att anställa utlänningar för att hålla dem permanent på lågavlönade positioner.
I debatten begär många politiker och journalister högre skatter och pensionsavgifter för unga för att trygga pensionerna. Många äldre lider av fattigdom, men solidariteten borde först och främst visas inom deras egen åldersgrupp – som är den rikaste i Finland med god marginal. Den genomsnittliga förmögenheten hos hushållen i åldersgruppen 65 till 74 år är idag över €200 000. Dubbelt mer än genomsnittet för åldersgruppen 35 – 44 år och tio gånger mer än genomsnittet för åldersgruppen 25 – 34 år.
Orsaken till att ingen politiker eller journalist föreslår någon omfördelningspolitik bland äldre är för att makthavarnas egna förmögenheter hotas om de måste dela med sig till de behövande i sin egen ålder. Bättre att istället dra åt svångremmen på de unga ytterligare, för att trygga ett välfärdssystem som nu utplånar landets egen befolkning.
Benita Mattsson-Eklund har getts möjlighet att ge replik till artikeln.
Carl Kiviö