Jag höll under förra veckan ett gruppanförande för Obunden Samlings räkning där jag höjde ett varningens finger för att Agenda 2030 kan vara ett hot mot vår självstyrelse och mot individers frihet. Detta väckte mycken anstöt hos delar av oppositionen, som vill göra sken av att det på något sätt skulle vara anmärkningsvärt och problematiskt att ett regeringsparti inte omfamnar hela denna agenda.
Agenda 2030 handlar till stora delar om att fördela ekonomiska medel över hela världen, och i praktiken tas av våra pengar, för att ge till andra. Som invald av det åländska folket så ser jag givetvis till deras bästa, och det kan knappast vara att hjälpa andra länder att betala av sina skulder, för att ge ett konkret exempel ur agendan.
Det borde heller inte ligga i Ålands intresse att ge producenter i andra länder fördelar över de åländska producenterna.
Vår välfärd har kommit oss till gagn genom hårt arbete, och det är det naturliga sättet att skaffa sig ett välstånd.
Att globala riktlinjer ska kräva av oss att vi ska dela med oss av våra resurser, särbehandla regioner och ge utländska aktörer fördelar framom våra egna producenter är inte en del av en fri marknad. Att missgynna lokala producenter och näringsidkare kan knappast heller ses som hållbart.
Ska vi stänga lokala produktionsanläggningar för att någon annan anser att dom är ohållbara, bara för att se dom växa upp i andra regioner? Varför ska vi låta andra avgöra vad som är hållbart för oss?
Att en borglig politiker motsätter sig fördelningspolitik borde inte chocka någon, snarare tvärt om, det ligger helt i sakens natur.
På bilden: Jorge Mario Bergoglio håller tal för Agenda 2030 under en konferens ifjol, foto: Vatikanen