Under perioden 2016-2018 har finska staten betalat sammanlagt 1,1 miljoner euro i ersättning för kvotflyktingars integrationskostnader, socialbidrag och tolkar i åländska kommuner. Detta visar siffror som Ålands Nyheter bett NTM-centralen i Finland ta fram. Ersättningarna skiljer sig dock stort mellan kommunerna. Mest skattepengar har gått till Mariehamn, som tagit emot €600 000 i ersättning från staten under perioden. Näst mest pengar har gått till Brändö, som har fått €170 000. Ersättningarna till Finström och Lemland är försumliga i jämförelse, med €800 respektive €1700 för perioden.
Statens bidrag ersätter kommunerna kostnader för integration och utkomststöd under 3 års tid, samt en ersättning på €570 per månad för barn under 7 eller €190 per månad för de äldre än 7, under 4 års tid. Vidare ersätter staten kommunernas kostnader för tolkar, samt ”betydande” kostnader för långvarig social- och hälsovård på grund av skada eller sjukdom, i högst 10 års tid. Ersättningar kan också betalas ut för specialfall som offer för människohandel eller barn som placeras på fosterhem.
Statens bidrag ersätter däremot inte kostnader för skolgång eller äldrevård, vilket kommunerna själva får stå för. Alla utkomststöd och socialbidrag faller också på kommunen att betala efter 3 års tid.
Kommunerna och landskapet bär merparten av kostnaderna
Majoriteten av kvotflyktingar som kommit till Åland har kommit från Iran och Syrien. Totalt har 76 kvotflyktingar omfattats av ersättningarna på 1,1 miljoner till kommunerna under perioden, vilket ger en ersättning från staten på €7250 per flykting och år. Detta innebär att merparten av kostnaderna för flyktingarna bärs av kommunerna och landskapet även under de första 4 åren, för att därefter i princip helt och hållet bäras av kommunerna och landskapet.
Skolgång och äldrevård är de dyraste tjänsterna som kommunerna tillhandahåller sina invånare och det utgår ingen ersättning från staten för detta, däremot ersätts detta delvis av landskapsregeringen via landskapsandelarna. Ingen skild redovisning förs kring elevernas eller åldringarnas migrationsstatus, så det är inte möjligt att ta fram någon tillförlitlig kostnad.
Redan de kostnader för svenska för invandrare-kurser som betalas av landskapet är avsevärt högre än kostnaderna som ersätts av staten för kvotflyktingar. Så sent som 2018 godkände vicelantråd Camilla Gunell (S) en årlig kostnad på €700 000 för svenska för invandrare-kurser på Åland, som i huvudsak riktar sig till kvotflyktingar, men även till andra. Dessutom satsar landskapsregeringen årligen hundratusentals euro per år ur budgetmedel och från PAF-medel på integrationstjänster, som dock inte heller uteslutandes riktar sig till kvotflyktingar.
Ministrar har varit frikostiga med medel för inflyttade
Därtill har integrationsminister Nina Fellman (S) förra året beviljat knappt €400 000 i bidrag till ett projekt för kvotflyktingar de kallar ”En säker hamn”.
Också flyktingarnas tandvård blir en kostnad för landskapet, efter att hälsominister Wille Valve (M) beslutat att flyktingar ska vara en särskilt prioriterad grupp. Vidare har kulturminister Tony Asumaa (L) beviljat bidrag på hundratusentals euro i belöning till åländska företag ifall de väljer att anställa utlänningar som inte kan svenska istället för att anställa ålänningar. Även detta gäller också andra personer än kvotflyktingar.
De som tecknat avtal med NTM-centralen i Finland för att ta emot kvotflyktingar till de åländska kommunerna är Mikael Smeds för Lemland, John Wrede för Brändö, Erik Brunström för Finström, Jan Mattson för Jomala, Christian Dreyer och Gun-Mari Lindholm (M) för Kumlinge, Mikael Smeds och Anna Janson för Lemland, Susanne Lehtinen för Mariehamn, Katarina Donning för Saltvik och Jens Andersén för Sund.
Trots att tanken med internationell humanitärt flyktingmottagande är att flyktingarna ska återvända till sina hemländer efter att konflikten har lagt sig, finns det väldigt lite skrivet om återflyttning i de dokument på hundratals sidor om åländskt flyktingmottagande som Ålands Nyheter gått igenom. Den flykting som bestämmer sig för att återvända hem kan dock göra det när som helst på finska statens bekostnad, oavsett hur länge man har befunnit sig på Åland.