Landskapsregeringen har infört ett likviditetslån (coronalån). Syftet är att rädda företag från likviditetskonkurser i kölvattnet av coronahysterin.
Ett företag kan få ett lån om 100.000 euro genom att Finnvera och Landskapet ger en garanti på 80.000 och företagaren tar ett lån på 100.000 hos banken med egna säkerheter för 20.000. Företaget får då ytterligare ett bidrag om 20.000 euro. Naturligtvis vill alla få ett större stöd, men allt kostar.
Jag såg framför mig att banken skulle ta en ränta på sin lånedel med beaktande av säkerheter och kreditvärdighet och sedan för en minimal provision förmedla ett statsgaranterat lån om 80.000 euro till företaget.
Finnveras normala provision är 3,25% av hela lånegarantin, men provisionen har nu sänkts till 1,75. Den räknas på hela garantin kan års-”räntan” bli 2,5 procent då lånet ju amorteras.
Det har framförts kritik mot lånet och stödet, men jag fokuserar på den totala kapitalkostnaden, det vill säga vad företagaren betalar för detta lån.
Vi har kunnat läsa att VD Anders Wiklund på Optinova lovade att förmedla ansiktsmasker till Finland utan provisioner. Detta hade även varit ett alternativ för bankerna. Men istället har de, vad jag förstått, valt att ta 2-3 procent i avgifter på hela det lån, som beviljas till företagarna, alltså även på den statsgaranterade delen. Det innebär att årskostnaden på hela lånet uppgår till 4-6 procent.
Den finska regeringen har uppmanat hyresvärdar att drastiskt sänka hyrorna. Regeringen har begränsat räntan på snabblånen till 10%. Men de vanliga bankerna skall tydligen med landskapsregeringens goda minne få ha marginaler som kan ses som en ”ränta” om 10-15% på bankens tilläggslån då provisionen på ett statsgaranterat lån borde kunna vara minimal. Därför anser jag att bankernas hantering av coronalånet är moraliskt förkastligt.
Man får en känsla av att bankerna i värsta fall skor sig på företagarnas utsatta läge. Hur skall man annars kunna förstår det faktum att deras marginal är större än den provision som Finnvera tar för att ge full garanti på lånet? Det är även bankerna som bestämmer vilket företag som kan få en ”respirator”.
Låt mig backa bandet för den som kanske inte minns eller som inte var med senast vi hade en liknande kris.
Den 1 april var arbetslösheten i Mariehamn nästan 12 procent. En gång tidigare har den varit lika hög. Det var under recessionen i början av 1990-talet. Den 4 maj 2020 kommer vi att nå all time high. 1990-talskrisen kallades även bankkrisen. Å ena sidan sågs bankerna då som huvudskyldiga till krisen men å andra sidan ansågs de alltför viktiga för att tillåtas gå i konkurs. Därför gavs stora stöd till bankerna. Den slutliga förlusten för staten blev 35 miljarder mark då en del av stödet återbetalades. Räntorna, som aldrig betalades, uppgick till ytterligare 17 miljarder mark. (Ekonomiutskottets betänkande 27/1998 rd). Man har uppskattat att stödet var tre gånger större än krigsskadeståndet till Sovjetunionen. Det har uppskattats att 300.000 företag och privatpersoner istället fick stora och långa betalningsproblem och att bankkrisen ledde till 14.000 självmord.
Kanske det nu kunde vara en lämplig tidpunkt för bankerna att kollektivt återbetala räntan, som aldrig betalades vid bankkrisen genom att förmedla de statsgaranterade lånen till en symbolisk avgift, men ta en marknadsränta på den egna låneandelen?
Borde inte finansminister Torbjörn Eliasson (C) nu gå in med en mycket skarp rekommendation till bankerna om att begränsa provisionerna på det statsgaranterade lånet (högst hälften av Finnveras provision) för att sänka företagens totala lånekostnader? Nu känns det som om regeringen springer bankernas ärenden istället för att med full kraft stödja småföretagen.
Är det rätt att bankerna skall få välja vem som får en ”respirator”? Hur kan vi garantera att banken i första hand tänker på de samhällsekonomiska effekterna och inte enbart på den egna bonusen?
Kunde landskapsregeringen helt ta över lånehanteringen? Lite som studielånen där AMS beviljar lån, som sedan kan lyftas i en bank enligt avtal. Företagen skulle få 100.000 euro som LR/Finnveralån och 20.000 euro i stöd och betydligt lägre kapitalkostnader.
Stephan Toivonen
Åländsk Demokrati
Medlen i Finans- och näringsutskottet