Åland har idag utan tvekan blivit Nordens mest korrupta region och kan säkert också vara med och tävla om Europatiteln. Orsaken till att det har blivit så kan man spekulera i, men systemet med en ”klumpsumma” av skattepengar som varje år överlämnas till lagtinget är antagligen den största enskilda faktorn. Oavsett orsaken är det dags att vi börjar ta tag i problemet innan förruttnelsen har gått för långt för att stoppa. De här fem åtgärderna går att börja med genast och det finns ingen orsak att dröja.
1. Öppna finanser i offentlig sektors verksamhet
Medborgarna behöver få digitala verktyg där de kan följa exakt hur landskapets inkomster fördelas, ner till varje detalj. Budgeten som presenteras varje år för lagtinget att rösta om är mer av ett skämt, där miljontals euro försvinner till helt okända kanaler som endast redovisas som ”övrigt”. En lusläsning av budgeten för 2020 visar till exempel att totalt €12 500 000 av ålänningarnas pengar går till ”övrigt”, som kan vara vad som helst.
Ingen medborgare – inte ens lagtingsledamöterna – har tillgång till någon noggrannare redovisning över vart pengarna ska hamna. Ändå röstas sådana budgeter igenom och stiftas till lag, antingen på grund av de folkvaldas likgiltighet och ointresse för sitt uppdrag, eller kanske för att den avgående regeringen med en sådan budget ger gott om utrymme för korruption till den tillträdande regeringen. Med tanke på de stora summor som satsas för digitalisering inom landskapsregeringens förvaltning är det märkligt att ingenting görs för att ge medborgarna verktyg för att ta reda på hur deras pengar spenderas.
2. Öppna finanser för offentligt finansierade projekt
Så kallade ”projekt” har blivit en favoritmetod för nordiska politiker för att bedriva ministerstyre och kanalisera skattepengar till vänner och bekanta utan att bryta mot lagen. Genom att sätta offentlig verksamhet i projekt slipper man i en handvändning undan regler kring anställningar, upphandlingar och man slipper grunda offentlig verksamheten i lag. På Åland har mycket av den offentliga verksamheten redan förlagts till projekt som fortsätter år efter år som om de vore lagstadgad verksamhet. När den absoluta maxgränsen har nåtts för att inte kunna bedriva verksamheten som projekt brukar någon fiffig politiker byta namn på projektet och så fortsätter det som förut.
En ny samhällsklass har växt sig stor på Åland, bestående av medborgare som lyfter lön och arvoden inom olika skattefinansierade projekt med bristande eller obefintlig nytta. De flesta av medlemmarna i denna nya samhällsklass saknar kompetens eller talang för att anställas till lika välavlönade poster inom privat sektor eller den lagstadgade offentliga verksamheten. Vad de däremot har är rätt vänner och bekanta för att komma riktigt nära politikerna och plundra sig rika på den åländska civilbefolkningens bekostnad genom dessa projekt.
Ännu värre blir det när man tar i beaktande att landskapsregeringen har börjat betala ut så kallade ”schablonbidrag” till organisationer som driver projekt. Med de bidragen behöver föreningarna bara uppge sina lönekostnader, så får de sedan dessa betalda med bidrag, plus en ”schablonersättning” som är 40% så stor som lönekostnaderna och kan användas till vad som helst utan att behöva redovisas för någon. Det är alltså fritt fram att stjäla hur mycket pengar som helst. Att ge dessa schablonbidrag och tro att det inte lockar till korruption är som att sätta ut en skål grädde och tro att katten ska låta bli.
En metod för att stävja korruptionen är att med lag påtvinga alla projekt att ha en 100% transparent och omedelbar redovisning. I praktiken skulle det vara väldigt enkelt att ordna. Varje projekt som godkänns får också en projektbudget. Istället för att bara betala in pengarna på kontot till de som håller projektet bör landskapsregeringen öppna separata bankkonton för varje projekt och ge ut betalkort som de projektansvariga måste använda för varje kostnad inom projektet. Hur betalkorten används kan redovisas online och öppet för allmänheten – direkt varje gång som betalkortet används eller en banköverföring görs. De som tycker att detta är för strängt kan driva sina projekt bäst de vill på sin egen bekostnad.
3. Tillsättande av tjänster efter verifierad kompetens
Vet du hur det går till när en tjänst inom landskapsregeringen tillsätts, vad som räknas och gäller, exakt vad man ska kunna för att garanterat få jobbet? Borde du inte veta det? I andra länder vet folk precis vad som krävs för varje slags jobb inom offentlig sektor, eftersom alla anställningar sker genom öppna prov som mäter kompetensen för det specifika yrket och inget annat. Klarade du provet bäst? Grattis, det är din rättighet att få jobbet. Klarade du inte provet? Tyvärr, försök igen nästa år.
På Åland är det fortfarande ett mysterium hur de offentliga tjänsterna tillsätts, vilket givetvis bäddar för korruption. Det ska inte ha någon betydelse hur mycket rekryteraren tycker om ditt ansikte eller vilken familj eller politiskt parti du tillhör, för att få en tjänst inom offentlig sektor. Tjänster ska tillsättas efter standardiserade och exakta kunskapsprov, som inte lämnar något utrymme för tolkning eller personliga preferenser.
Ett exempel på korruption inom tillsättandet av offentliga tjänster hittas i en aktuell platsannons för en ”specialsakkunnig inom kommunikation” som landskapsregeringen söker. I annonsen står det ”Stor vikt läggs vid personliga egenskaper och vid intervjutillfällena.” Översatt till svenska betyder texten att landskapsregeringen tar sig friheten att neka vilken kompetent arbetssökande som helst och istället ge jobbet till personen som politikerna tycker bäst om. Kanske till en person som tjänsten specifikt skapades för?
Det är inget fel i sig med politiskt tillsatta tjänster när det gäller de högsta posterna, såsom till exempel landskapets förvaltningschef. De personerna behöver inte vara fullblodiga tjänstemän. Politiskt tillsatta tjänster bör givetvis gälla endast lika länge som regeringens mandat, såvida inte den regering som kommer efter vill behålla personen på posten.
Öppenhet behövs också för alla löner inom offentlig sektor. Det finns ingen som helst orsak att dessa ska vara hemliga för allmänheten. Den person som innehar en tjänst ska ha exakt den lönen som fastställts för tjänsten. Igen, i andra länder är det helt öppet vilka löner som gäller för vilka tjänster inom offentlig sektor. Gillar du inte att folk ska veta vad du har i lön? Varsågod att arbeta inom privat sektor istället. Fullständig lönetransparens bör också vara ett villkor för alla projekt som söker offentlig finansiering.
4. En oberoende korruptionsutredning
Mest akut behöver Åland en utomstående specialiståklagare som kan påbörja en operation för att rota ut korruptionen inom landskapet och börja lagföra de makthavare och anknutna som stjäl och plundrar. Åland tycks inte kunna klara av detta på egen hand -rättsväsendet tycks faktiskt inte bry sig alls, trots många fall av bevisad korruption.
Världens största korruptionsutredning inleddes 2014 i Brasilien och pågår fortfarande idag. Tusentals husrannsakningar har utförts och hundratals personer har dömts, inklusive högt uppsatta politiker. En likadan operation på Åland skulle förstås inte få lika många misstänkta, däremot är det värt att införa samma metod som de använder i Brasilien: De ”mindre fiskar” som döms till fängelse för korruption får möjlighet till strafflindring ifall de anger personer högre upp i kedjan. Företagsledare som gett mutor för att få kontrakt blir plötsligt väldigt ivriga att samarbeta och ange mutkolvarna efter att själva ha dömts till 10 års fängelse.
Just nu är fördelarna med att ägna sig åt korruption på Åland mycket större än nackdelarna. Går du med i klubben och ser till att hålla tungan rätt i mun kan du stjäla hundratusentals euro och löper minimal risk att straffas. Vägrar du delta i de smutsiga affärerna är din belöning noll. Detta behöver ändras, med strängare straff och krav på återbetalning för de som orättfärdigt deltagit i exploateringen. En oberoende specialiståklagare kan ägna den tid som behövs för att åtgärda korruptionen. Jag är säker på att inget annat än fängelsestraff kan komma på fråga för flera högt uppsatta åländska politiker och kanske för en del andra också.
5. En ärlig rannsakan av den moderna åländska mentaliteten
Det finns många som anser att korruptionen och bidragskarusellen på Åland är något bra, som får hjulen att snurra. Speciellt när man själv gynnas. Många individer har blivit uppfostrade av systemet till den graden att de inte själva förstår att deras gärningar är korrupta. Den moderna nordiska kulturen sätter materialism framför allt annat och allt som är pengar hemåt är bra, så länge det bara går. Ingen har lärt dem något annat. Och eftersom vi får lära oss att det inte finns korruption i Finland eller på Åland så kan givetvis inget man gör vara korruption – folk är bara avundsjuka.
Så länge vi förnekar korruptionen på Åland kommer den att fortsätta eskalera. Och tyvärr nästlar den in sig överallt. Det är sällan frågan om en enskild person som stjäl pengar, utan oftast är det en grupp av människor som tillsammans fifflar och håller varandra om ryggen. De som befrämjar korruption ser ofta också till att sprida pengarna lite runt sig, så att andra blir medskyldiga och åtminstone håller tyst. Sedan kan man hänvisa till den stora mängden företag, föreningar eller personer som är inblandade i ”projektet” för att få mer bidrag. De små fiskarna får kanske en femhundring var eller någon annan mindre förmån, medan de stora fiskarna inkasserar hundratusentals euro. Flera organisationer på Åland har satt detta i system.
Den enskilda ålänningen måste lära sig att tacka nej till oförtjänta pengar och förmåner som har sitt ursprung hos de korrupta. Och det är kanske inte så lätt om man själv har svårt att få inkomster och utgifter att matcha. Men är det värt en gratis övernattning på ett lyxhotell att bli befläckad med korruption? Är det värt att sälja sin heder för några tusen euro i arvode? Pengarna du tjänar på att delta i korruption tar så småningom slut, men skammen blir kvar.
Det är dags att vi börjar erkänna girighet som en allvarlig själslig och mental sjukdom. En riktig sorkfeber som verkar drabba människor från alla sorters bakgrunder och i alla åldrar, men som likt andra sjukdomar verkar komma mer med åren. Som får människor att begå handlingar de skäms över och försöker dölja. Som tyvärr också kan smitta från föräldrar till barn. Som kostar människorna omkring enormt. Likt ett sjukligt missbruk.
På samma sätt som en missbrukare som inte vill ge upp sin vana, blir också den girigsjuke rasande ifall någon ifrågasätter hans eller hennes gärningar. Precis som missbrukaren kommer den girigsjuke att hitta på vilka långsökta orsaker som helst till att motivera sina gärningar och gärna skylla på andra människor. Girigsjuka människor hittar andra likasinnade och de hetsar varandra till att fortsätta och börjar ofta fiffla tillsammans. Precis som missbrukaren blir den girigsjuke aldrig tillfreds, oavsett hur stor dos han eller hon får. Den girigsjuke blir djärvare och djärvare, tills bubblan spricker och han eller hon står utblottad och utskämd. Vi har redan sett det i en rad rättegångar kring förskingring och penningtvätt på Åland. Och vi lär få se en hel del mer av den varan.
https://www.youtube.com/watch?v=TMoCRgHkxw8
Jag har blivit förvånad över hur en del ålänningar jag har talat med försvarar korruptionen med pengarna från EUs olika fonder. Flera har sagt rakt ut att det är okej att fiffla till sig bidragen ur fonderna ”för annars går ju pengarna till någon annan”. ”Det är dumt att inte få de här pengar till Åland när möjligheten finns” och liknande argument framförs. Detta visar vilka problem vi har i landskapet och hur utbredd sjukdomen är. Pengar kan vara bra att ha, men de är i grund och botten värdelösa papperslappar skapade av en samling sorkaktiga bankirer i Frankfurt. Är de herrarna och damerna och deras papperslappar verkligen värda att sälja sin ära och heder för?
Carl Kiviö