När Liberalernas Jannik Svensson härom veckan bytte parti till Obunden Samling och blev politisk sekreterare kom det som en överraskning, men ändå som ett förståeligt beslut. Såsom Svensson själv skriver har Liberalernas allt tydligare vänsterinriktning inte passat honom. Och tvärtom har Svenssons högeråsikter inte heller passat bra in hos Liberalerna. Hos Obunden Samling passar han bättre. Partiet är i åländska mått mätt ett högerparti och kanske det parti som är längst till höger när det gäller ekonomiska frågor. Svensson blev också ifjol riktigt fult behandlad av Liberalernas partiordförande Katrin Sjögren, som helt kastade honom för vargarna när medierna gjorde ett gemensamt drev mot honom för något som var rent paller.
Svenssons skutt lyfter frågan om han faktiskt är den enda som borde byta parti? I den åländska politiken finns det också andra personer som framstår som udda fåglar i sina sällskap. Man frågar sig vad lagtingsledamoten John Holmberg gör hos Liberalerna när hans anföranden och insändare i huvudsak håller en konservativ frimarknads-linje. Moderaterna hade nog passat honom bättre.
Tidigare hälsovårdsminister Wille Valve är en annan politiker som tycks ha hamnat i lite fel parti hos Moderaterna. Hans profil i politiken och som minister hade passat bättre med Liberalerna eller med Socialdemokraterna. I Centern har vi Roger Nordlund, som skulle passa bättre med Liberalerna.
Socialisterna i Hållbart Initiativ kunde rent ideologiskt upptas i Socialdemokraterna och ingen skulle höja på ögonbrynen – men varför skulle de? Socialdemokraterna har förstört sitt rykte och namn fullständigt på Åland under Camilla Gunells och Nina Fellmans ledarskap. Som eget parti slipper HI dras med sådant bagage och deras politiker slipper också underställa sig befintliga hierarkier inom Socialdemokraterna. Frågan är hur länge väljarna går på bluffen om att partiet skulle ha något annat att erbjuda än samma gamla socialism som vanligt?
De andra småpartierna gör inte mycket väsen av sig. Ålands Framtid är i princip ett obefintligt parti efter förra lagtingsvalet. Partiordförande Pia Eriksson hörs eller syns inte och hennes politiska linje är ointressant. Vill man göra Åland självständigt borde man ju också vilja driva en politik som är annorlunda än dagens – vad är vitsen annars? Att bara klaga på den finska statsmakten är en linje som idag passar bra hos de flesta åländska partier. Kanske det är dags att gå upp i Centern igen?
På temat småpartier kan man konstatera att gasen gick ur Åländsk Demokrati, som inte klarade av att öka sin representation i lagtingsvalet. Ordförande och ensam lagtingsledamot Stephan Toivonen fokuserar numera sitt oppositionsbildande på ekonomiska frågor – där han aldrig får gehör ändå. Barnvåldtäkterna i Uleåborg visade att han fick helt rätt i vad han skrev i sitt utskick om flyktingpolitik för några år sedan – men var är den diskussionen idag? När Toivonen slutar är det också slut på partiet, för de andra partimedlemmarna verkar inte göra något alls.
Tillbaka till de åländska politikerna som inte riktigt passar i sina partier, så kan en förklaring ligga i inflytande. En högerpolitiker inom ett vänsterparti eller vice versa kan påverka mer än ifall personen bara är en av många som tycker samma i ett parti där hon hör bättre hemma. Kanske någon till och med är med i fel parti bara för att jäklas? Ett parti kan inte utesluta en av sina politiker bara för att personen har sina egna åsikter, det skulle anses skandalöst av väljarna. Såvida det inte gäller invandringspolitik – då håller ålänningarna tyst som lydiga undersåtar.
Problemet är parlamentarismen. Hade vi haft rena personval hade kohandel mellan partierna inte behövts och ingen politiker hade kunnat manövrera sig till ett större inflytande än vad väljarna gett henne. Partierna skulle utan problem kunna avskaffas på Åland för att istället ge inflytande i lagtinget i proportion till hur många röster en kandidat får i valet.
På Åland väljs den exekutiva makten av den lagstiftande makten, vilket inte är rätt. I riktiga demokratier väljer folket både den lagstiftande och den exekutiva makten i separata val. I Finland görs detta på låtsas i valet av en maktlös president.
Med rena personval för lagtinget och demokratiska val av ett lantråd som utser sina ministrar hade folket sluppit kohandeln för att få ihop en regering och dessutom hade vi haft både lagstiftare och regering med makthavare som individuellt ansvarar för vad de ställer till med. Inga fler utspädda regeringsprogram – som ingen väljare vill ha – för att få en bred regeringsbas. Inga fler lagtingsledamöter som kan gömma sig i pulpeten och lyfta lön utan att stå för sin politik.
Men vägen dit är lång. Så länge vi har ett system som gynnar politikerna istället för väljarna kommer ingen politiker att vilja ändra det. Partihopp, sammangångar, splittringar och cirkus á la Anders Eriksson kommer under tiden att vara en konstant.
Carl Kiviö